Det började med att skolpojken Johan Asplund försvann spårlöst från sitt hem i Sundsvall tidigt på morgonen den 7 november 1980.
Försvinnandet – en tragedi för föräldrarna men i övrigt en relativt vanlig brottsutredning – skulle bli upptakten till en masspsykos som bara kan jämföras med de medeltida häxprocesserna.
Redan den inledande processen – ett enskilt åtal väckt av brottarlegenden och advokaten Pelle Svensson – var spektakulär och blev utskrattad av det juridiska etablissemanget. Men det skulle bli mycket, mycket värre.
1993 erkände sig en galen man i Säter skyldig till mord på Johan. Thomas Quick lyckades mot allt förnuft, med god hjälp av utredare, åklagare och psykologer övertyga domare i sex olika rättegångar att döma honom för åtta mord.
Inte bara domarna utan hela Sverige lyssnade med fasa på Quicks fantasier. I valet mellan det rimliga och det orimliga valde alla att tro på det orimliga.
Den psykologiska bakgrunden är redan väl beskriven. Men inte den rättsliga. Hur kunde domstolarna döma så fel?
Detta är en sannsaga om det juridiska haveri som ledde till vår tids största rättsliga härdsmälta. Det är en roman baserad på en verklighet så absurd att ingen hade kunnat hitta på den. Den berättar om hur ett barns försvinnande ledde till justitiemord och hur motsättningar mellan polis och åklagare i Sundsvall och hatet mot
uppkomlingsadvokaten Pelle Svensson bildade jordmån för att skapa en seriemördare som inte fanns.